min hästhistoria.
Allt började med att mamma hade egna hästar när jag var liten. Så jag är som uppväxt med hästar. Mamma tog alltid med mig till stallet när hon skulle rida, och när hon väl red så släppte hon lös Pepsi i ridhuset medan hon red Sombra. Jag och min bror var kanske runt 4 år då. Så sprang jag och Robin i ridhuset med mamma ridandes och en lös Pepsi i ridhuset. Hon var som en barnvakt. Så fort jag ramlade så sprang hon till mig och puffade på mig för att se om jag mådde bra. Och när jag vänder mig om och kollar så står hon över mig och bara kollar att jag mår bra och nästan hjälper mig upp. Mamma behövde inte vara rädd att någonting skulle hända.
Pepsi var en otrolig häst. Mot vuxna människor så högg hon tag i låret när man red henne och krävde lite mer av henne än vad hon ville. Blodet forsade ut och alla var rädda för henne, och om det var någon som skulle komma och kolla på henne för att ta henne på foder så hostade hon, hon haltade, hon såg allmänt sjuk ut helt enkelt. Så av med henne kunde man inte bli. Med Pepsi minns jag inte så mycket. Eftersom att jag var så liten när hon fanns. Men jag minns att hon var min bästavän då. Jag var alltid glad med henne, jag kunde göra vad som helst med henne och la inte ens öronen bakåt. Jag drog henne i svansen, hängde fast mig i hennes ben, drog i näsborren och allt möjligt. Hon reagerade inte ens. Något jag verkligen minns det var att dagen hon dog, det var någon gång på dagen då jag var på dagis, så såg jag henne.. Jag såg Pepsi i parken och jag visste inte att hon var död innan. Det var som om hon kom till mig för att säga hej då.. Det är någonting jag aldrig glömmer.. aldrig!
Sombra!
Pepsi!
Pepsi och jag!
Veckorna gick och eftersom att jag inte hade någon häst att träna på hemma så började jag på ridskola. Min första var Enskede ridskola som mamma hade ridit när hon var ung. Jag var ganska rädd av mig då, och vågade inte göra lika mycket som jag vågade på Pepsi. Så mamma ledde mig hela tiden. Den första jag red på enskede var Gabor kommer jag ihåg. Och honom var jag inte så rädd för, bara hans humör. Han är ju lite grinig av sig.
Men någon häst jag var rädd för det var Simon, gud vad han höll på! Och jag började gråta. Han var inte så att han var elak eller så. Han var bara pigg som jag tyckte var otroligt läskigt!
Men sen slutade jag rida igen, gjorde ett upp håll. Och i upp hållet så skaffade mamma en medryttar häst vid namn Blesty. Och honom lärde jag mig otroligt mycket på, på honom så skaffade jag min balans. Red på honom ute barbacka bara för att träna balansen och det tyckte jag var jätte kul! Det var en häst som jag litade på och tyckte om mycket. Men sen skulle han säljas, och vi kunde inte ta honom för mamma tyckte att han var för gammal, så vi gjorde det misstaget att vi inte köpte honom, utan vi tipsade Lena mammas kompis i Göteborg att köpa honom. Och det gjorde hon också och jag tror inte att hon ångrade sig, för han är en sån fin häst.
Då skaffade mamma en ny medryttarhäst vid namn Wanda. Som jag var rädd för, men med henne så fortsatte jag min balans och red efter att mamma hade ridit, skrittade i ridhuset med pappa ledande, och då lärde jag mig en hel del också. Och Wanda rider mamma på fortfarande. Jag har känt Wanda i drygt 7 år ungefär. Och det är ju en otroligt fin och snäll häst. En vän som man vet att man har vid sidan om hela tiden.
Tiden gick och jag började rida på ridskola igen, men inte på enskedes ridskola. Utan på Skutans gård. Och det nog där jag lärde mig mest av, för jag tyckte det var kul istället för att det skulle vara läskigt. Jag skaffade mig kompisar och jag skaffade mig mod till att våga rida en häst själv. Jag hade börjat tävla några hästar som Silja och Neff. Men det känndes inte helt rätt på dom, för jag ville tävla Polly. Jag trodde att jag faktiskt skulle klara att Polly utan någon hjälp. Jag började rida Polly för att jag tyckte om henne. Inte för att hon bet mig och var sur. Utan det var någonting extra som jag tror att det var det jag föll för. Det var en gång jag skulle rida henne, så skulle jag gå in och säga hej till henne och då var det inga i stallet. Hon var så lugn. Jag satt mig bredvid henne och försökte lita på henne att hon inte skulle göra någonting mot mig. Att hon kunde vara snäll. Och det kunde hon. I det ögonblicket vill jag bara spola tillbaka tiden. Jag satt där och klappade henne och små pratade med henne. Så började hon klia sig i mot mig. Och jag var lite paff såklart, men efter ett tag så kände jag hur trygg samt det var med henne i närheten av mig. Så jag ställde mig upp och kramade henne runt halsen, och hon gjorde ingenting. Hon stod nästan och halvsov. Så stod vi så där i en evighet kändes det som, men så kom det in någon och jag ryckte till. Då blev hon sur och la öronen bak, antagligen för att jag blev rädd. Och det var då jag förstod. Att man måste kunna lita på henne. Man måste lita på en häst i huvud taget. Så jag började rida henne, och det gick sakta men säkert framåt. Först sprang hon bara med mig, men sedan efter kanske 5 månader så kände jag att jag började lita på henne. Så jag skrev upp mig på en tävling och det gick kanon och efter det så har jag satt upp mig på fler tävlingar och utvecklats mer och mer på henne.
Och när jag ridit på Skutan en period och kände att jag hade lärt mig allt jag kunnat lära mig där så började jag på Enskede ridskola igen men i en lite mer avancerad grupp. Och där lärde jag mig allt. Jag började rida på Lillis 'min ridlärare' och det gick bara framåt och framåt. Efter kanske ett halv år så hoppade jag upp en grupp till och då lärde jag mig lite mer den 'fin stilta' delen. Som skänkelvikningar, bak/framdels vändningar, olika ridvägar och massa annat. Och det var för Lillis som jag blev så duktig i ridning.
Nu så rider jag 3 gånger i veckan och ska jag hoppa upp till en ännu bättre grupp och förmodligen skaffa egen häst.
Kommentarer
Trackback
